On y va

Madrid

Så var det dagen “D” då. Dags att kindpussas och vara serviceminded i två dagar. Jobbets stora vårkonference startade igår och jag kommer flyga till Madrid efter jobbet idag, om nu inte strejken sätter stopp.

Originalflighten blev inställd så idag ska jag härja runt med Iberia men flyger hem igen med Air France… Förhoppningsvis.

I vilket fall som helst kanske det inte blir några större uppdateringar innan Fredag, men med lite tur kanske jag hinner se lite av den spanska hufvudkommunen (även om jag sett den förr).

Björn

Omsvängning i närklimatet

Från vinter till “sommar” på 1 dag

När man nu lyssnar lite på folk runt omkring suckas det över värmen som kom på en dag. Jag förstår inte… Det är inte optimalt nej, men snälla, vem föredrar inte att svettas som en gnu om dagarna istället för att sitta inlåst och tokfrysa?

Tyvärr har dessa två vårdagar (som egentligen gick från vinter till sommar direkt) inte inneburit så mycket njuta för undertecknad. Konferensvecka i Madrid nästa vecka och det är som vanligt “sista minuten” som gäller. Jag har imorgon måndag i Paris på mig också och det lär väl vara då jag jobbar med de sista ändringarna, kopiera de sista bilagorna som skall med och det som jag fasar mest inför… Packa. Jag hatar att packa. Jag älskar att ha rest till “någonstans” men vägen dit? Nej, packa, resa och transfers är inte min tekopp. Och att resa för jobb än mindre så.

Men, det är inte vinter längre, men se upp, jag är 100% säker på att det kommer vara regn på tisdag då jag ska resa. Väskor, material och transporter… Självklart regn.

Björn

Metro II

Paris Metro del 2

En utlovad fortsättning om livet med Metro i Paris. Jag skrev att jag skulle återkomma i ämnet att “gå av en fransk tunnelbana vagn” så jag får väl hålla mig till den uppgiften.

Som redan nedpräntat så är inte parisarens första prioritet att stiga åt sidan i den franska Metron. Det gäller även när man ska av, trots det har jag bara lyckats med konsten att inte komma av där jag ska och få åka tillbaka en station vid ett enda tillfälle.

Man lär sig efter hand att försöka manövrera sig i position en till två stationer innan man ska av, om det går. Boende efter ligne 13, min linje, har oftast problemet med att det inte går att manövrera sig någonstans, det är knökfullt. Så från de första månaderna med ett svensk pipigt “ursäkta” lär man sig att det är ett rätt högt “Pardon” som fixar skivan och man kommer av. Ja, det kan behövas en tre – fyra stycken innan någon får för sig att lyfta ett ögonbryn och inse fakta. Svårast att flytta på är de passagerarna som står närmast utgången, dvs de som enkelt borde kunna ta ett steg ut ur vagnen och lämna lite plats.

Man möts också, vilket Stockholms T-Bana är rätt bra på också, en ström av påstigande innan de avstigande ens lyckats kliva ur. Här förstår jag det lite mer än i Stockholm eftersom dörrarna är öppna betydligt kortare tid än i Sverige. Förarna står inte direkt utanför och har koll på vad som händer heller.

Vill man nu undvika trängseln rekommenderas linje 1, riktigt luftigt och befolkat mest av turister med tanke på sträckningen.

Låt nu inte detta avskräcka er från ett Parisbesök, Paris är ljuvligt, inklusive de som bor här.

Björn

Metro

Metro a Paris

Det är i Paris Tunnelbana man först börjar inse att man tar sig an den franska kulturen och att någon procent i kroppen långsamt går från blått och gult till blå, vit och röd. För underjord ser man det franska temperamentet och vad som är riktigt franskt. Här ska jag ta upp några, för mig, stora frågetecken i den franska tunnelbanan.

Se upp för dörrarna

Vi som svenskar, ja en del av oss, har sett filmen “Se upp för dårarna, (dårarna stängs)”. I Paris, vid rusningstid, invaderas den franska metron av käcka RATP anställda som en vid varje vagnsdörr upprepar det som en svensk t-bane förare upprepar i högtalarsystemen.

Jag misstänker att det är ett sätt att statistiskt sänka arbetslöshetssiffrorna, men vet inte. Vet dock att om jag byter jobb ska jag söka. Arbetet i sig verkar vara genialt. Man går till jobbet och under några timmar uppmanar passagerare att inte klämma sig i dörrarna sedan går man hem och kan lämna alla tankar på sitt arbete. Några 1000 euro sedlar mer i månaden är det verkligen det perfekta jobbet.

Je suis Français – Tänker inte flytta mig en millimeter

Från samma sekund som fransmannen lämnar metrons perrong och kliver in i en Metrovagn utvecklar han/hon rötter som växer från fotens undersida genom sulorna på fotbeklädnaden och fixerar personen där dom hamnat. Detta är troligtvis biologiskt och en överlevnadsteknik som evolutionen visat vara den bästa.

Rotsystemet innebär att hur full, eller tom, en Metrovagn än är så står de flesta 2 cm innanför dörrarna vända utåt och inte sällan med pannan lutat mot glasrutan.

Bakom dessa individer kan det vara luftigt och med mycket plats för nypåstigna men om nu rotfolket måste, med himlande ögon och djupa suckar, släppa på mer folk och slita upp sina rötter föredrar dessa att ta ett steg ut ur vagnen, släppa på nya passagerare, stiga in igen och luta pannan mot dörren. Jag, turister och andra hitflyttade frågar oss gång på gång, varför? Det är en logisk taktik om man bara ska åka till nästa station men så är ofta inte fallet.

Att släppa av någon, ja det ska avhandlas i en egen bloggpost i framtiden.

Med detta avslutar jag Metro a Paris för dagen och lovar återkomma, för det är en ständig källa till upplysning om att bli fransk.

MVH

Björn