Metro II

Paris Metro del 2

En utlovad fortsättning om livet med Metro i Paris. Jag skrev att jag skulle återkomma i ämnet att “gå av en fransk tunnelbana vagn” så jag får väl hålla mig till den uppgiften.

Som redan nedpräntat så är inte parisarens första prioritet att stiga åt sidan i den franska Metron. Det gäller även när man ska av, trots det har jag bara lyckats med konsten att inte komma av där jag ska och få åka tillbaka en station vid ett enda tillfälle.

Man lär sig efter hand att försöka manövrera sig i position en till två stationer innan man ska av, om det går. Boende efter ligne 13, min linje, har oftast problemet med att det inte går att manövrera sig någonstans, det är knökfullt. Så från de första månaderna med ett svensk pipigt “ursäkta” lär man sig att det är ett rätt högt “Pardon” som fixar skivan och man kommer av. Ja, det kan behövas en tre – fyra stycken innan någon får för sig att lyfta ett ögonbryn och inse fakta. Svårast att flytta på är de passagerarna som står närmast utgången, dvs de som enkelt borde kunna ta ett steg ut ur vagnen och lämna lite plats.

Man möts också, vilket Stockholms T-Bana är rätt bra på också, en ström av påstigande innan de avstigande ens lyckats kliva ur. Här förstår jag det lite mer än i Stockholm eftersom dörrarna är öppna betydligt kortare tid än i Sverige. Förarna står inte direkt utanför och har koll på vad som händer heller.

Vill man nu undvika trängseln rekommenderas linje 1, riktigt luftigt och befolkat mest av turister med tanke på sträckningen.

Låt nu inte detta avskräcka er från ett Parisbesök, Paris är ljuvligt, inklusive de som bor här.

Björn

Metro

Metro a Paris

Det är i Paris Tunnelbana man först börjar inse att man tar sig an den franska kulturen och att någon procent i kroppen långsamt går från blått och gult till blå, vit och röd. För underjord ser man det franska temperamentet och vad som är riktigt franskt. Här ska jag ta upp några, för mig, stora frågetecken i den franska tunnelbanan.

Se upp för dörrarna

Vi som svenskar, ja en del av oss, har sett filmen “Se upp för dårarna, (dårarna stängs)”. I Paris, vid rusningstid, invaderas den franska metron av käcka RATP anställda som en vid varje vagnsdörr upprepar det som en svensk t-bane förare upprepar i högtalarsystemen.

Jag misstänker att det är ett sätt att statistiskt sänka arbetslöshetssiffrorna, men vet inte. Vet dock att om jag byter jobb ska jag söka. Arbetet i sig verkar vara genialt. Man går till jobbet och under några timmar uppmanar passagerare att inte klämma sig i dörrarna sedan går man hem och kan lämna alla tankar på sitt arbete. Några 1000 euro sedlar mer i månaden är det verkligen det perfekta jobbet.

Je suis Français – Tänker inte flytta mig en millimeter

Från samma sekund som fransmannen lämnar metrons perrong och kliver in i en Metrovagn utvecklar han/hon rötter som växer från fotens undersida genom sulorna på fotbeklädnaden och fixerar personen där dom hamnat. Detta är troligtvis biologiskt och en överlevnadsteknik som evolutionen visat vara den bästa.

Rotsystemet innebär att hur full, eller tom, en Metrovagn än är så står de flesta 2 cm innanför dörrarna vända utåt och inte sällan med pannan lutat mot glasrutan.

Bakom dessa individer kan det vara luftigt och med mycket plats för nypåstigna men om nu rotfolket måste, med himlande ögon och djupa suckar, släppa på mer folk och slita upp sina rötter föredrar dessa att ta ett steg ut ur vagnen, släppa på nya passagerare, stiga in igen och luta pannan mot dörren. Jag, turister och andra hitflyttade frågar oss gång på gång, varför? Det är en logisk taktik om man bara ska åka till nästa station men så är ofta inte fallet.

Att släppa av någon, ja det ska avhandlas i en egen bloggpost i framtiden.

Med detta avslutar jag Metro a Paris för dagen och lovar återkomma, för det är en ständig källa till upplysning om att bli fransk.

MVH

Björn

Lill-Babs

Lill-Babs dead

Att plötsligt befinna sig i en värld utan Lill-Babs känns konstigt. Lill-Babs har alltid funnits där och känslan har varit, helt utan verklighetsgrund,  att hon alltid skulle finnas där.

Förutom alla gamla schlagers så låg Lill-Babs bakom en av mina favoritlåtar “Your love has wings” från plattan som släpptes på Little Big Apple 1984.

Idag går tankarna till hennes familj, den privata och familjen “svenska folket”

Bilden tagen från Instagram den franska Eurovision sidan eurovisionfrnet

To suddenly find yourself living in a world without Lill-Babs create a strange feeling. She’s been there entertaining Sweden kind for forever. Besides her schlagers she is also the voice behind one of my favorite songs, “Your love has wings” from the album released on Little Big Apple 1984.

Our thoughts to her family and RIP and thank you Lill-Babs.

Låt oss slippa mer nu

Mars 2018, snö snö och mer snö i Paris.

Låt oss nu lägga mars 2018 bakom oss och se fram emot lite vår en gnutta sol och kanske lite värme när vi slagit om till april.

Hade en lite förhoppning om att mina 5 lediga dagar över påsk skulle erbjuda en del vår men även om en del sol synts mellan varven så har majoriteten av dagarna varit grå och kalla. Resultat, inte mycket har blivit gjort. Så nu sitter man sista dagen av påskledigheten med både privata “måsten” och en del jobb som jag helt enkelt inte kan flytta fram.

Men erkänn nu av bilden att Paris i snö är en sorglig syn.

 

YSL Museum

29 Mars 2018

Då man för en gång skull kan ta lite ledigt så varför inte följa den svenska påsken med både skärtorsdag och långfredagen ledig. Nu blev ledigheten inte direkt som förväntad. Jobbkris naturligtvis innebar en del morgonjobb innan dagens stora evenemang, YSL i Paris.

Den tidigare ateljén som idag inhyser ett museum är tämligen uppbokat och ett tips är att boka på nätet och försöka få en tid då det inte är överbokat.

I stort är det inte ett enormt museum och utställningen relativt liten men det känns i väggarna att lokalerna är speciella. Väl värt ett besök.