Metro a Paris

Det är i Paris Tunnelbana man först börjar inse att man tar sig an den franska kulturen och att någon procent i kroppen långsamt går från blått och gult till blå, vit och röd. För underjord ser man det franska temperamentet och vad som är riktigt franskt. Här ska jag ta upp några, för mig, stora frågetecken i den franska tunnelbanan.

Se upp för dörrarna

Vi som svenskar, ja en del av oss, har sett filmen “Se upp för dårarna, (dårarna stängs)”. I Paris, vid rusningstid, invaderas den franska metron av käcka RATP anställda som en vid varje vagnsdörr upprepar det som en svensk t-bane förare upprepar i högtalarsystemen.

Jag misstänker att det är ett sätt att statistiskt sänka arbetslöshetssiffrorna, men vet inte. Vet dock att om jag byter jobb ska jag söka. Arbetet i sig verkar vara genialt. Man går till jobbet och under några timmar uppmanar passagerare att inte klämma sig i dörrarna sedan går man hem och kan lämna alla tankar på sitt arbete. Några 1000 euro sedlar mer i månaden är det verkligen det perfekta jobbet.

Je suis Français – Tänker inte flytta mig en millimeter

Från samma sekund som fransmannen lämnar metrons perrong och kliver in i en Metrovagn utvecklar han/hon rötter som växer från fotens undersida genom sulorna på fotbeklädnaden och fixerar personen där dom hamnat. Detta är troligtvis biologiskt och en överlevnadsteknik som evolutionen visat vara den bästa.

Rotsystemet innebär att hur full, eller tom, en Metrovagn än är så står de flesta 2 cm innanför dörrarna vända utåt och inte sällan med pannan lutat mot glasrutan.

Bakom dessa individer kan det vara luftigt och med mycket plats för nypåstigna men om nu rotfolket måste, med himlande ögon och djupa suckar, släppa på mer folk och slita upp sina rötter föredrar dessa att ta ett steg ut ur vagnen, släppa på nya passagerare, stiga in igen och luta pannan mot dörren. Jag, turister och andra hitflyttade frågar oss gång på gång, varför? Det är en logisk taktik om man bara ska åka till nästa station men så är ofta inte fallet.

Att släppa av någon, ja det ska avhandlas i en egen bloggpost i framtiden.

Med detta avslutar jag Metro a Paris för dagen och lovar återkomma, för det är en ständig källa till upplysning om att bli fransk.

MVH

Björn